Överdrivet?

Nog för att Göran är noga med sin bil så det blir löjligt ibland men detta tar ändå priset. Till saken hör att vi ska till Österlen för att trampa dressin.

Göran: Jag måste duscha innan vi åker.
Jag: Är det lönt? Vi ska ju ändå bli svettiga.
Göran: Jag vill vara fräsch när jag sätter mig i bilen.

Eehh, har det inte gått lite för långt nu? Är detta normalt? Jag hoppas verkligen han skämtar med mig. Herregud!

Panik!

I morse sov jag lite längre, till halv åtta, bara för att upptäcka att vi inte hade något vatten. Blev halvt hysterisk eftersom jag verkligen behövde tvätta håret.  Fick äta snabbt som attan, packa duschgrejer och slänga mig på cykeln ner till Friskis och duscha där.


Har sällan blivit så glad att se en dusch...hahaha..


Och min miniplattång är guld värd. Liten och behändig =)

Fick en kopp kaffe av söta syster som jobbade i receptionen innan jag trampade vidare till jobbet. Dagen har sen varit den segaste på länge. Trodde aldrig att den skulle ta slut. Efter jobbet for jag till Friskis igen och körde en timme på gymmet. Var inte hemma förrän vid åtta så nu är det inte mycket kvar av kvällen. Tänker lägga mig tidigt för imorgon vill jag vara utvilad. Jag och Göran ska åka till Österlen och trampa dressin. Någon som testat det? Ska bli spännande. Vi ska även övernatta på Badhotellet i Kivik.

På måndag har jag tagit ledigt men har inte planerat något särskilt. Kände bara för att förlänga helgen lite, tror jag ska ta mig en riktig slappardag.

Telefonmaraton



Oj! Nu har jag pratat nästan två timmar i telefon med Bettan. Det blir alltid så när vi hörs. Vi pratar så himla bra och förstår varandra perfekt. Vi tänker lika och har samma värderingar vad gäller det mesta och vi kan prata om precis allt. Och det spelar ingen roll att det gått lång tid för det tar bara vid där vi sist slutade och det känns aldrig stelt eller pinsamt. En relation att lita på helt enkelt! Visst är det skönt med sådana vänner!

För mig är det viktigt att ha någon eller några som jag vet att jag kan vända mig till oavsett vad det gäller eller i vilket tillstånd jag är i, ett socialt skyddsnät. Det är ovärderligt! Och jag hoppas mina vänner känner att de alltid kan kontakta mig och att jag ställer upp när det gäller. Det är i alla fall så jag vill att de ska känna. Är det inte det vänner är till för också? Att finnas där när livet är härligt men även när det suger. Ge och få...

Har ni som läser sådana vänner som ni kan vara precis som ni känner er med?