Kritik - bra eller dåligt?

 
Kritik kan vara utvecklande (i alla fall om den är befogad och konstruktiv) därför försöker jag ta till mig den utan att bli upprörd. Jag försöker istället tänka att jag har något att lära av den, som en positiv feedback. Det jag blir upprörd över är när någon kritiserar utan att kunna komma med ett enda konkret exempel. Då känns kritiken bara missriktad med syfte att såra, nedvärdera eller att höja sig själv.

Det är också trist med dem som ger massor av kritik men sen inte kan ta någon själv. Jag menar bara att man måste kunna ta saker om man vill ha rätten att kritisera andra. Ställ inte mer krav på andra än du har på dig själv.

Jag tycker att man ska fokusera på människors bra sidor så långt det går. Ingen männsika är perfekt eller utan brister och den relationen finns inte där man tycker lika om precis allt och uppskattar allt den andra. Om man bara ser fel hos någon, varför ens ha den personen kvar i ens liv?

Vissa relationer är man tvungen att ha, till exempel på arbetsplatsen, och då gäller det att göra det bästa av situationen. Man kan inte gilla alla, men respekt har alla rätt till, oavsett vad man tycker om varandra.

Enda sättet att undvika kritik; Säg inget, gör inget & bli inte betydelsefull för någon ;-)

Höga visan

Jag är inte det minsta religiös och jag må vara en hopplös romantiker,
men det här tror jag på och så här vill jag tänka. Så eftersträvansvärt!