Semesterplaner

Fyra veckor kvar att jobba innan lika många veckor semester. Känns helt okej, inget semesterväder nu ändå. Det känns mer som höst ute faktiskt. Har i alla fall bokat in en av veckorna då det blir Gotland, denna underbara ö. Har varit där flera gånger men dit kan man alltid återvända då det är något speciellt där helt enkelt. Vi har hittat boende precis utan för ringmuren för helt okej pris så det känns bra. Resten av semestern ger sig nog och något mer blir det säkert, man vet aldrig vad som dyker upp.
 
Idag har det varit slött som sjutton. Har i princip tillbringat dagen i soffan förutom i morse då jag var på syrrans pass i vanlig ordning. Var tungt som attan, blev yr och orkeslös. Får nog se över mitt blodvärde, tycker jag känner igen symptomen sen sist jag hade blodbrist. Fattar inte varför jag får det bara. Hatar när kroppen bangar, så jäkla otrevlig känsla.
 
Och nu är jag hungrig. Igen! Kan typ äta hela tiden, får aldrig nog. Och dricka kaffe. Har nog klämt fyra stora muggar idag och mer lär det bli. Är urdålig på att planera det där med maten. När jag väl blir hungrig ska maten först inhandlas och sen tillagas. Framförhållning zero, noll, obefintlig...Suck! Det är då jag hamnar i det förbaskade smörgåsträsket. Visst det är gott, men jag känner mig snart som en limpa hela jag.
 
Nom, nom, nom...

Det där med status

En viss utbildning eller titel talar sällan om vem en person egentligen är, men allt fler verkar gömma sig bakom en mur av status som verkar avgöra vårt värde i samhället och i andra människors ögon, i alla fall hos de människor som ser status som något viktigt.

Det är status att vara snygg, det är status att vara social och det är status att ha rätt kläder. Detta är givetvis bara generaliseringar och som kankse är något som är mer förbehållet yngre åldrar. I vuxenvärlden försvinner en del av det ytliga och ersätts istället med faktorer som karriär, familj, umgänge, allmänbildning och livserfarenhet.

Problemet är att statusen ofta blir en fasad som tillskrivs lycka, men är man lycklig för att man har en hög status? Svaret ligger nog i varför man gör vissa saker snarare än att man gör dem. Att göra något endast för att tillfredsställa andra slutar sällan bra. Till slut kommer ångesten över att ha blundat för sina egna viljor och behov. Och är det inte känslan av personlig försummelse och otillräcklighet som orsakar alla depressioner?


Den konsumtionshysteri som råder är delvis ett resultat av statustänkandet och statussamhället. Bidrar man då inte själv till klyftorna ökar? Och är det inte så att glädjen förtas ju fler prylar och relationer vi har som ska upprätthållas? Den oändliga strävan efter att uppnå lycka slutar ofta i ett ekorrhjul. Ju mer vi har att förlora, desto mer ångest och rädsla skapas.
 
Ligger inte själv friheten i att inte ha för mycket att förlora?