Bumsanrina

Jag klingar i moll. Det har jag alltid gjort och jag vet inget annat. Jag har fått lära mig att leva med mina demoner.

Den starkaste ångesten upplever jag när jag försöker göra och bli som ”alla andra”. För i jämförelsen så duger eller räcker jag aldrig. Inte längre bort än på Instagram finns det alltid någon som har sprungit längre, gått ner mer i vikt eller lagat en ­godare middag. Ångesten växer inom alla områden när jag försöker leva upp till den perfekta ­bilden av mig själv i stället för att ­utgå ifrån vad som känns rimligt för den människan jag är. Att ta reda på vad man själv behöver och stå upp för det kräver mod.

Jag kan ha dagar då jag är helt bakbunden av min ångest. Då jag får pressa ut orden. Då jag känner mig genomskinlig och värdelös. Det är som om allt och alla går rakt igenom mig. Och att jag hör vad jag tror att andra tänker.

Vi människor är så bra på att skärpa oss och hålla upp fasaden att det till sist kan bli vår egen undergång. Själen får inte luft. Anden kvävs. Och så sitter vi på varsitt håll och ­gråter i det vi tror är vår egen ensamhet.

Även om jag verkligen kan avundas människor som verkar fladdra som ­fjärilar genom ­livet, vars största grubblerier handlar om de nya ­krukorna till vardagsrummet ­passar eller inte så skulle jag inte vilja vara utan det ­mörka och tunga i min själ. För utan min svarta ­botten, mina grubblerier och min ångest så hade jag aldrig sysslat med det jag gör. ­Eller varit den ­Maria jag är. Det går att vända på myntet och kalla det styrka. I alla fall de ­dagar man är någorlunda sams med sig själv.

Jag försöker att inte ­sikta så högt som att jag plötsligt en dag ska ­älska mig själv för­behållslöst. Bara lite självrespekt räcker långt. Och att våga be om hjälp den dagen det känns för tungt."