Bumsanrina

I torsdags morse var jag på vårdcentralen och på vägen tillbaka till jobbet gick jag in på Ica Oj för att köpa mig lite lunchmat. Allt frid och fröjd! Jobbar hela dagen och på vägen hem har jag sällskap med Johanna till Söder innan vi skiljs åt. När jag är nästan hemma tänkte jag mig en sväng in på Coop och handla lite och det är då jag upptäcker att jag inte har min plånbok.

 

Min första tanke är att den ligger kvar på jobbet så jag ringer dit för att be en av mina kollegor se efter. De är flera kollegor som söker igenom avdelningen, men nädå, ingen plånbok där heller. Kom då på att jag var på Ica Oj på morgonen på väg till jobbet och vänder för att gå tillbaka dit. Frågar i förbutiken om någon lämnat in min plånbok men inget där heller. Här börjar jag ge upp lite.

 

Då kommer det här dilemmat ni vet "spärra korten eller avvakta lite och se om den kommer tillrätta". Hmmm...I plånboken har jag mitt Visa-kort, ICA-kort (laddat med ganska mycket pengar) , Coop-kort, körkort, JoJo-kort (även det nyladdat), frikort till vårdcentralen och 40 kr i kontanter. Bestämde mig för att föra över pengarna från kontot som är kopplat till mitt Visa-kort till ett annat konto och sen sova på saken.

 

På fredag morgon hade jag gett upp och grubblade mer på hur jag skulle komma åt mina pengar utan kortet. Ingen kul helg utan pengar liksom. Plus att jag grämde mig för allt jobb jag såg framför mig att fixa alla nya kort. Precis när jag grubblar som mest på det ringer min mobil;

 

Rösten: "Hej! Jag ringer från Ica Oj!

Jag skriker mitt på söder (innan hon hinner säga något mer): "Har ni hittat den!!" (Flera stycken på gatan och vänder sig om och undrar vad som pågår..hahaha...)

Rösten: "Ja, en plånbok som nog är din."

Jag: "Åhh..tack, tack, tack!" (Helt exalterad och ännu fler blickar på mig).

 

Resten av promenaden gick med betydligt lättare steg. Och jag är så glad att jag säger högt för mig där jag går eftersom jag tror att ingen ser mig; "Tack! Tack!" Missade förstås en kille som gick en bit bort och som helt kom av sig och följde mig med blicken där jag stod och sa tack rätt ut i tomma luften. Jag bara flinade och fortsatte och gå. Den bjuder jag på!

 

Däremot vet alla som känner mig att inte jag lärt mig ett skit. Inte den här gången heller. Det kommer garanterat att hända igen! Men det tar vi då! ;-)

 

Bild: Gotland augusti 2014