Bumsanrina

Jag reflekterar över hur min empati har förändrats av saker som hänt i mitt liv. Känslokall kommer jag aldrig att bli, aldrig någonsin, då jag är känslomänniska deluxe. Däremot har jag fått värdera om vad som är viktigt för mig att lägga min empati på. Det har gjort mig gott, då jag förr blev engagerad i alla problem som andra människor kunde tänkas ha. Ja, så pass mycket att problemen till sut kändes som mina egna. Det sliter väldigt mycket på en att göra på det sättet. Jag har fått jobba jättemycket med mig själv för att lära mig att inte göra avkall på mig själv, i min iver att hjälpa andra.

 

Förr kunde jag engagera mig så tlll den milda grad i andras problem att jag helt tog in den andres känslor. Så starkt att jag till slut kände lika mycket som personen själv. Och så mina egna problem på det! Det säger sig självt, att ingen har kraft nog till det i långa loppet. Det får ialla fall inte plats i min känslovärld längre, hur gärna jag än skulle vilja. Det kommer helt enkelt till en punkt då man måste rädda sig själv.

 

Självklart kommer jag alltid att finnas där för mina vänner så långt jag bara orkar och kan utan att själv ta slut. För vem har nytta av mig då?