Trött, sliten & superlycklig

 Så är vi äntligen på plats i vårt fina hus. Har fortfarande inte fattat att jag ska bo här. Det känns så otroligt bra!
 
Jag och Björn har ju hållt på i veckor och kört grejer men nu i helgen gick den "stora" flytten. På två vändor var det klart tack vare god hjälp från en del av våra vänner.
 
Men hur lycklig jag än är, för det kan ni skriva upp att jag är, så har jag fullständigt kört slut på mig själv de senaste veckorna. Har inte varit någon som helst vila utan kvällarna har gått åt till att packa, rodda tusen olika saker i kombination med att det på jobbet varit den största arbetsbelastningen på åratal. Där jag hämtar kraft och energi, dvs från min träning, har också prioriterats bort och jag har galen träningsabstinens. Längtar verkligen efter att få tid att samla kraft, få sinnesro och få rutiner igen.
 
Björns föräldar har varit hos oss hela helgen och de var så glada över att vi fått ett så fint hus. Idag har de farit hem till Göteborg igen men om en månad ses vi igen då vi ska fira jul med dem.
 
Lite bilder från gårdagen som syrran tog;
 
Alla var hungriga efter burit möbler.
Syrran hade gjort ett lass köttfärssås och spagetti.
Här är vi alla i vårt underbara kök =)
 
 Jag i alldeles för stora tofflor..haha..
 
 Äntligen något att sitta på.
Syran och Sigbritt har tagit plats.
 
Tack Doro, Jacob, Joakim, Sigbritt, Jan, Emil och syrran för hjälpen. Ni är grymma!

Pusslet


Livet är allt bra besynnerligt ändå. Det är en evig kamp att få till en tillvaro där man känner att man är i harmoni med sig själv och omgivningen. Det är verkligen ett heltidsjobb. Och det är lika för oss alla, så mycket att tackla och handskas med för att få till den där balansen i livet.
 
Människor kämpar, av olika orsaker och lider förluster av olika slag och alla har vi det gemensamt; Kampen om meningsfullhet. För en del blir det en styrka, en slag drivkraft. För andra kan det vara tungt, som att mortla vatten. Eller som att ha ett extrajobb där uppgiften är att de där tomma luckorna aldrig ska uppstå. För det är i den tomheten det är lätt att ge upp.
 
Ibland skulle det vara skönt att plocka sig själv ur verkligheten.