Jag och självkänslan
Jag jobbar med den. Självkänslan. Jag har haft det jobbigt med den och trillar fortfarande ner i osäkerheten ibland, oftast helt i onödan. Ändå hamnar jag där, inte så länge, men tillräckligt för att det ska ta en massa onödig energi. Detta trots att jag ofta får höra att jag gör något bra, är klok, snäll och omtänksam och att folk uppskattar mig.
Jag grubblar och blir osäker på mig själv och det stör mig. I perioder av osäkerhet måste jag lära mig att vila i det som är bra, och låta det bära mig tills jag blir säker på mig själv igen.
Jag har nu haft ett par jobbiga veckor med mig själv, känt mig just sådär oharmonisk och osäker. Jag tänker för mycket och blir trött på mig själv. Känslor överallt, utanför och innanför.
Oftast vet jag att jag duger jättebra och är värd att älskas men mitt mål är att alltid känna så och bära den känslan med mig oavsett hur saker och ting ser ut vara.
Jag grubblar och blir osäker på mig själv och det stör mig. I perioder av osäkerhet måste jag lära mig att vila i det som är bra, och låta det bära mig tills jag blir säker på mig själv igen.
Jag har nu haft ett par jobbiga veckor med mig själv, känt mig just sådär oharmonisk och osäker. Jag tänker för mycket och blir trött på mig själv. Känslor överallt, utanför och innanför.
Oftast vet jag att jag duger jättebra och är värd att älskas men mitt mål är att alltid känna så och bära den känslan med mig oavsett hur saker och ting ser ut vara.
skriven
Självkänsla är jätteviktigt för ett liv med harmoni och glädje, det är sant. Ibland undrar jag dock om jakten på självkänsla får så mkt fokus för folk, att det kostar mer än det smakar att till varje pris nå den. Alla pratar om självkänsla och självsäkerhet. Till slut kan det övergå från en sund strävan till ett nästan manisk sökande.
I vissa situationer kan det vara förödande att ha låg självkänsla, så man blir trampad på och/eller utnyttjad. Men det finns stunder/perioder och "säkra platser" där det faktiskt inte gör så mkt att man inte har en ståtlig emotionell pansarrustning på sig (med det menar jag inte att folk med mkt självkänsla blir kyliga, eftersom omtäknsamhet och sensibilitet ofta kan byggas gott på en grund av självkänsla).
Det jag menar är att man kanske inte ska vara så rädd att vara liten, skör och sårbar ibland. Istället för att oroa sig att hamna där, ska man nog tror jag tillåta sig ha svackor i självkänslan. Om man säger till sig själv att "jag accepterar att jag känner mig så här nu, det är helt okej", så tror jag man kan hitta en del positiva saker också i att känna sig lite liten ibland. Blir man LAGOM bekväm med det, tror jag det är lättare att återfå självkänslan än om man ser det nästan som ett farligt sjukdomstillstånd.
Jag vet att allt detta säkert går emot alla livscoachers besatthet av orden - sjävkänsla, självförtroende, och "älska dig själv innan du kan älska ngn annan", men till och med kortare perioder av självömkan kan på sikt vara positivt.
Så ibland kanske man istället för att söka självkänsla, ska låta självkänslan hitta en själv - och det går nog oftast snabbare om man inte oroar sig över att den hamnat i en svacka (vare sig man vet varför, eller om svackan bara kommit utan särskild anledning). Finns nya saker att lära sig av alla känslolägen trots att man besökt dem många ggr förr. I pricip, det jag menar är att söka vad som är positivt även i det negativa.
Man ska nog inte heller jämföra sig med andra som har superhög självkänsla, utan bara sträva till sin individuella kapacitet. Om jag börjar träna höjdhopp, och efter en tid klarar 2 meter men kommer inte längre, så räcker det så klart inte till världselit (krävs åtminstone ngt 2,30-hopp för det). Men det skulle ju vara fantastiskt bra av en lastgammal gubbe som jag ;).
Kram/ M