Kvällsfundering; Är jag fri på riktigt?

 
Man får inte glömma, att det människor säger om och till en, oftast är en åsikt och inte vem jag verkligen är. Konsten är bara att ta det personligt, utan att falla. Först när omgivningens tyckande inte når min innersta kärna, är jag fri. På riktigt!

Skulle jag våga?

 
Har tänkt lite på det där med civilkurage. Tänk att man kan bli misshandlad mitt på öppen gata utan att någon ingriper. Det är ju helt sjukt! Det kan ju vara jag själv som är offret nästa gång.
 
Jag har försökt rannsaka mig själv var gränsen går och när jag själv skulle ingripa eller inte. Skulle jag exempelvis bli varse att jag har grannar som misshandlar sitt barn skulle jag inte tveka en sekund att agera.
 
Värre är det om man ser någon som blir brutalt slagen på gatan. Det krävs massor av mod att gå emellan då. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle göra. Var det mycket folk i omlopp skulle jag nog försöka få med mig flera att försöka få stopp på det, för tillsammans skulle vi då bli starka. Skulle det däremot vara på en öde gata riskerar jag ju att själv bli misshandlad och då är det frågan om jag skulle våga. Svåra saker det här!

För det är ju lite det civilkurage handlar om, att ha mod att ingripa även om det innebär en personlig risk.

Hur mycket civilkurage tror du att du har om det väl gäller?