Bumsanrina

Måste säga att den här coronasituationen inte påverkat mig så jättemycket innan. Och det tack vare hur vi bor och lever här på småorten. Vi har inte behövt träffa särskilt mycket folk i jobbet, vi har möjlighet att välja att handla när det är lite folk i afffären, handlar det mesta annat på nätet, när vi hittar på något är vi mest ute i naturen osv....

 

När Stefan Löfven höll sitt tal till nationen för några dagar sedan, satt jag i bilen på väg hem från ett jobb. Hans sätt att prata om läget och hur allvarlig situationen är just nu, fick mig att börja stortjuta. Det kom bara över mig så starkt och det bara brast för mig helt enkelt. Det sjönk liksom djupare in i mig på ett sätt som det inte gjort tidigare. 

 

Jag och syrran hade sedan en tid tillbaka planerat att bila till Uppsala/Lindholmen dessa dagarna. Vi fick ställa in alltihopa. Hur gärna man än vill träffa föräldrar, barn och barnbarn så måste hälsan och säkerheten gå före. Däremot tär det något fruktansvärt att inte veta när man kan ses igen. Det talas om att vi får räkna med att det tar minst hela nästa år innan det blir som vanligt igen. Om det nu någonsin blir det....Barnen växer så fort och vi missar så mycket av deras utveckling. Stor sorg i mig 😢

 

Jag vet att det finns de som har det värre och jag är otroligt tacksam över att jag har min lilla familj här hemma. Jag är inte ensam! Vi är friska och krya och har inga underliggande sjukdomar vad vi vet. Men bara känslan av att inte kunna göra det man vill är så tärande! Även sådana saker som man inte gör särskilt ofta annars heller. Det är verkligen psykologi i det här. 

 

Ja..vi har inget val. Det gäller att bita ihop, hitta ljusglimtarna och vänta ut det här med humöret i behåll. Gilla läget helt enkelt!