Reflektion en torsdag eftermiddag
Trots att jag är känslomänniska ut i fingerspetsarna känner jag hur jag ändå lärt mig att filtrera. Det finns ingen känslokallhet i mig. Inte alls. Men ändå har det hänt något i mig som nog kan uppfattas så. I alla fall för de som känner mig sen tidigare. De som har referensramar.
Jag har helt enkelt fått ompröva vad som är viktigt för mig och jag har försöker ge avkall på att bekymra mig över de små tingen som inte gör någon skillnad.
För min kraft räcker inte till. De små tingen får inte plats i min känslovärld längre.
Men nätter fylls ibland med svarta drömmar. Oro över det som fanns och det som finns. Att det plötsligt kan försvinna. Och vad som kommer sen...
Det är stunder av fritt fall..
