Bumsanrina

Idag hade jag bokat tid hos hudläkare för översyn av mina födelsemärken. Har tänkt på det länge, då jag uppfyller alla kriterier för risken att få hudcancer. Och nu när jag är singel är det ju ingen som kan hjälpa till att kolla mig regelbundet, på ryggen och så.

 

Men fy vad besviken jag blev! Jag har ju aldrig gjort detta förut, men någon mer nonchalant läkare får man nog leta efter. Lägg sen till iskyla och noll empati och ett totalt ointresse för människor.

 

Först säger hon till mig att ta av mig kläderna och lägga mig på britsen. Sen drar hon och sliter ganska hårt i mitt huvud för att komma åt att titta på mina kinder. Då jag har några torra märken på benen så frågar hon "Har du eksem?" Ehhh, du är hudläkare, borde inte du kunna avgöra det, tänkte jag, men svarade "jag vet inte, hoppades att kunna får reda på det här idag". Sen fick jag vända mig och hon svepte med blicken över mig i kanske fem sekunder och sa sen "nu kan du ta på dig igen, det finns inga tecken på hudcancer". Okej! Var det så lätt! Jag kanske skullet byta jobb till hudläkare! Grrr....

 

Sen säger hon; "du ska få en hydrocortisonsalva och en mjukgörande hudkräm som du kan smörja med. Om det inte blir bättre får du höra av dig och boka en op-tid". Jag svarar förvånat; "En op-tid? Vad är det?", varpå hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och säger; "Ja, en operationstid!" Jag svarar; "Blir det operation då?" Nu blänger hon verkligen på mig och säger irriterat; "Nej, vi tar ett prov!" Jamen deeet var ju självklart!!!

 

Alltså, vad får en person, som har så uppenbara problem med att hantera människor, att välja läkaryrket? Kände mig väldigt kränkt och ledsen när jag gick därifrån. Dessutom känns det totalt ogjort nu när jag äntligen tog tag i det.

 

När jag kom tillbaka till jobbet ringde jag faktiskt upp dem och berättade hur jag upplevt det hela. Det är verkligen inte ofta jag klagar och jag är ganska tålmodig. Men detta kände jag måste komma till deras kännedom. Är jag en surkärring nu?