Att man kunde få så mycket känslor..

 
...för en katt hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Sen Myssli kom till oss i december har jag ägnat och spenderat galet mycket tid på och med honom. Och jag bara älskar honom så otroligt mycket!
 
Han är rolig, nyfiken, min ständiga följeslagare, tillgänglig, social, pratsam och lättlärd. En riktigt fin kompis 💛
 
Det är bara en sak; Jag är världens värsta hönsmamma! Jag oroar mig ständigt över hur han mår och det är så viktigt för mig att jag gör allt jag kan för att han ska må bra. Jag har läst på allt om katter. Och då menar jag allt! Skulle kunna ställa upp i "Kvitt eller Dubbelt" i ämnet..hahaha...
 
Nu till mitt hittills största dilemma. Sedan några veckor tillbaka har vi varit ute med honom i sele. Han har verkligen fått smak på att vara ute och står nu vid ytterdörren och skriker när han är inne. Det går inte längre och vi måste släppa honom. Det är bara det att jag oroar ihjäl mig för allt som kan hända honom därute 😞Jag kommer att gå sönder om han råkar ut för något. Men han är verkligen en utekatt och det vore hemskt att beröva honom den friheten. Jag måste helt enkelt lita på att det går bra, men få ändå en klump i magen.
 
Vår lilla solkatt 😽

Kommentera här: