Bumsanrina

 Att dela kärlek är för mig alltifrån till att ha sex, äta och göra middag och/eller städa tillsammans, prata om sina känslor, you name it. Det är också en ömsesidig kärlek till varandra där båda har en önskan och en vilja att tillgodose båda den andres och sina egna behov.

I en relation där det handlar om villkorslös kärlek är båda parter uppmärksamma på att inte ta varandra för givna. (Dömt att misslyckas). Förutsättningen för att det ska fungera är ju självklar; man måste uttrycka sin behov och det måste finnas en vilja hos båda att vilja ge den andra det. Jag menar inte att man ska säga ja till allt, men dialogen måste ju hela tiden finnas där. Är man inte överens gäller det att ändå försöka mötas på halva vägen och kompromissa.

 Får man ingen respons är den andra parten inte öppen fär äkta kärlek och det är då upp till en själv vad man väljer att göra. Om man känner sig utnyttjad eller har tröttnat, har man redan gett på bekostnad av sig själv för länge vilket kan bero på att man varit på fel plats eller varit för otydlig med sina behov. Om man ändå känner att man vill ge personen en chans får man återigen vara tydlig med sina behov. Får man ändå ingen respons borde man kanske fundera på varför man väljer situationen.

 Kravlös kärlek däremot är för mig när man ställer sig själv först och där man inte är mottaglig för äkta kärlek. Känslorna ställs åt sidan och det handlar mer om begär och lust. Det kan till exempel bero på att man blivit sviken, att man inte är uppvuxen i ett hem där det varit naturligt att ge och få kärlek eller att man bara är ute efter att erövra. Man är helt enkelt inte mogen eller beredd på att leva i en ömsesidig vuxen relation an någon anledning. Det slutar oftast med att det ena parten känner sig utnyttjad och olycklig och relationen dör ut.

Vad väljer du, villkorslös eller kravlös kärlek, och i så fall varför?