Vilken förkylningsovana är mest irriterande?

 
Så här i förkylningstider tänker man lite extra på hur folk beter sig när de är sjuka och hur mycket hänsyn man tar. Vi var några som pratade om det på jobbet och här är några saker vi kom fram till och som är störande. Några får ni ta med en nypa salt;
 
* Föräldrar som släpar med sina förkylda barn överallt.
* Arbetskamrater som går till jobbet när de är förkylda.
* Hypokondrikerna som hela tiden måste tala om hur det mår och som sjukskriver sig så fort de blir det          minsta lilla förkylda.
* Förkylda män uppträder som om de fått en dödlig sjuka.
* Snuviga människor som inte har vett att hålla för mun och näsa när de hostar och nyser på bussen eller tåget.
 
Vilket tycker du är mest störande?

Fina, kloka, modiga Mia

 
Mia Skäringer berättar i Aftonbladet hur hon mår. På riktigt. Hur modig är inte denna tjej! Så stark och klok och jag bara älskar det hon skriver. Så befriande! Jag citerar hela hennes inlägg;
 
"Jag tänker att mycket av det vi i dag ­kallar psykisk ohälsa bara är en normal frisk reaktion på andan som råder, ­hetsen ­efter perfektion inom för många om­råden samtidigt. Och denna uppvisnings­hysteri. Hur ska en människa kunna känna sig tillräcklig då?

Jag klingar i moll. Det har jag alltid gjort och jag vet inget annat. Jag har fått lära mig att leva med mina demoner.

Den starkaste ångesten upplever jag när jag försöker göra och bli som ”alla andra”. För i jämförelsen så duger eller räcker jag aldrig. Inte längre bort än på Instagram finns det alltid någon som har sprungit längre, gått ner mer i vikt eller lagat en ­godare middag. Ångesten växer inom alla områden när jag försöker leva upp till den perfekta ­bilden av mig själv i stället för att ­utgå ifrån vad som känns rimligt för den människan jag är. Att ta reda på vad man själv behöver och stå upp för det kräver mod.

Jag kan ha dagar då jag är helt bakbunden av min ångest. Då jag får pressa ut orden. Då jag känner mig genomskinlig och värdelös. Det är som om allt och alla går rakt igenom mig. Och att jag hör vad jag tror att andra tänker.

Vi människor är så bra på att skärpa oss och hålla upp fasaden att det till sist kan bli vår egen undergång. Själen får inte luft. Anden kvävs. Och så sitter vi på varsitt håll och ­gråter i det vi tror är vår egen ensamhet.

Även om jag verkligen kan avundas människor som verkar fladdra som ­fjärilar genom ­livet, vars största grubblerier handlar om de nya ­krukorna till vardagsrummet ­passar eller inte så skulle jag inte vilja vara utan det ­mörka och tunga i min själ. För utan min svarta ­botten, mina grubblerier och min ångest så hade jag aldrig sysslat med det jag gör. ­Eller varit den ­Maria jag är. Det går att vända på myntet och kalla det styrka. I alla fall de ­dagar man är någorlunda sams med sig själv.

Jag försöker att inte ­sikta så högt som att jag plötsligt en dag ska ­älska mig själv för­behållslöst. Bara lite självrespekt räcker långt. Och att våga be om hjälp den dagen det känns för tungt."