Bumsanrina

 

Att säga förlåt kan vara svårt när man är väldigt upprörd och precis har grälat. Då reviderar man gärna sanningen och har svårt att se till den andres bästa och det kan bli en maktkamp.

 

För många kan det säkert kännas som ett nederlag att säga förlåt, fast egentligen är det tvärtom tycker jag. För mig är det en styrka och kan leda till försoning så länge det inte sägs av ren slentrian. Inser man inte sin skuld ska man inte säga förlåt. Då är det bättre att säga att ”jag ser att du är ledsen och det var inte meningen att såra sig". 

 

Ett äkta förlåt måste komma från hjärtat och för att kunna be om förlåtelse måste man först ha insett att man gjort någon annan illa. Om man bara säger det för sin egen skull eller för husrfridens skull tycker inte jag att det är ett äkta förlåt. Då gör man det bara för att bli av med sin egen skuld. Först när man verkligen ångrar att man sårat den andra tror jag att man ber om förlåtelse både för sin egen och den andres skull.

 

Tycker man att det är för jobbigt går det att visa att man är ledsen för det som har hänt på andra sätt. På sitt sätt att vara kan man visa att man känner skuld och att man märker att den andra är ledsen. Det gäller att vara extra uppmärksam på den andra och inte göra om samma misstag igen. Ett förlåt i handlingar är bättre än inget förlåt alls, men jag tror att det sagda ordet är mer läkande.

 

Den som tar emot har också ett ansvar. Det är viktigt att den också är tydlig, antingen genom att säga "jag förlåter dig" eller "jag behöver mer tid". Känslomässigt är det nog viktigt för personen som tagit mod till sig och sagt det.

Förlåt, ett underskattat ord.