Skuld

 
Jag tror att många av oss går omkring och känner oss tyngda av skuld helt i onödan. Osunt javisst, men likaväl.

Osund skuld är när vi har skuldkänslor, trots att vi inte har någon egentlig skuld. Dessa känslor kommer ofta av att vi inte riktigt kan identifiera våra egna gränser. Till exempel kan anhöriga till en alkoholist känna skuld som tillhör alkoholisten. Detta gäller oavsett vad det är för missbruksproblem den anhöriga kämpar med.

Man kan också ha skuldkänslor för att man kände sig oälskad som barn. Barn tror alltid, att om de inte är älskat, är det deras eget fel. Den kategorin hamnar jag själv under. “Hade jag varit annorlunda eller duktigare hade de älskat mig”, en känsla som hänger i länge, ofta hela livet, även om den inte är rationell. Man har svårigheter att se var ens egna problem slutar och var andras problem börjar.

Genom bristande självinsikt tar man på sig ansvar för sådant som egentligen hör till andra. Man kan därför säga att den osunda skulden är att bära fel bördor, att leva andras skuldfyllda liv, att känna sig skyldig utan att ha gjort något som man borde skämmas för.

Hur ser det ut i ditt liv? Hur många av de skuldkänslor du går och bär på är osund skuld, som egentligen tillhör någon annan?

1 Anonym:

skriven

Bra skrivet. Så sant. Detta är något man lever med hela livet.

2 Lindis:

skriven

Ja jag lever meed detta i stort sett varje dag över allt och alla, det är urjobbigt... Kram

3 The eyes of truth:

skriven

En del av mina skuldkänslor KOMMER från andras problem, men jag skulle ändå i de allra flesta fall inte säga att de skuldkänslorna TILLHÖR dem. Oftast är de mer eller mindre offer för omständigheter som tagit dem till situationer/tillstånd de inte önskat av egen fri vilja. Om vi tar ditt exempel om medberoende kring alkoholism, så visst är det ju den personen som "valt" att gå ned i alkoholträsket. Men vem VILL hamna där, dvs vad ligger det för tragik bakom att personen hamnade där - bör jag lägga ytterligare skuldbörda på henom ens i mina tysta tankar?

Hur mitt liv ser ut? Det skriver jag inte offentligt, men kan förklara det brevledes. Du kan fundera över ngt diametralt annorlunda problem. Hur kan man ha känna skuld över att vara älskad av sin familj när man inte känner sig förtjänad av det? Det svaret är inte så svårt att förstå kanske, och som med det mesta här i livet så är det på gott och ont. Din och min uppväxt är så oerhört olika, men det är inte självklart vilken av oss som dragit kortaste stråt´ i varje aspekt.

Kram/M

Svar: Jag har jättedåligt samvete över en person som jag verkligen gjort allt för men jag har bara fått skit tillbaka. Självklart finns det en orsak till varför personen har sitt beteende. När det inte passade "straffade" hen mig genom att vägra svara på tilltal, telefonsamtal eller mejl. Till slut orkade jag inte längre men tänker ju på hur personen har det. Får dåligt samvete när jag tänker på det, för hen hade verkligen bara mig. Kram!
Carina Taxén

4 The eyes of truth:

skriven

Jag får erkänna att jag uttryckte mig otillräckligt. Vad jag menar är att, om vi ska ta ditt exempel, så är det inte din skuld att bära, då det är hens dåliga uppförande och felagerande som är orsaken. Hen äger problemet, inte du. Men när det kommer till skuld och skam, så är det lite som vid nedstämdhet. Det är sunt att känna sorg och nedstämdhet ibland, för det är naturliga processer som vi t o m kan ha nytta av när vi "rensat hjärnan". Om vi istället byter ut ordet nedstämdhet till depression, så är det ett sjukdomstillstånd som ofta är självdestruktivt och istället för att gå stärkt ur om man tillfrisknar, så sänks oftast tröskeln för att hamna där igen.

Nu om vi tar termerna skuld och skam, så blir det en liknande gradskillnad. Om man felar och har ett samvete som ger lagom dos av skuld och skam, vilket är ett sätt att utveckla moralen på. Måttlig dos, så tänker man konstruktivt om man verkligen gjort ngt fel (skall alltså inte förväxlas med skam som orättvist kommer från t ex mobbing, om ngn kallar en för tjockis eller annat) och rättar sitt beteende samt vid behov ber om ursäkt.

Men vad jag ville komma till är att den som, precis som i depressionsfallet, går så långt ned i skam och skuld att det blir ohanterligt, kommer personen ifråga "måla in sig i ett hörn" där stoltheten inte tål att erkänna sitt misstag, utan då blir personen emotionellt kyligare, skjuter ifrån sig sina missgärningar och/eller projicerar sina egna tillkortakommanden på den andra parten. I detta läge blir det allt omöjligare för den personen att självrannsaka sig.

Så vad jag menar är att ofta tjänar man på att lätta skuldbördan för båda parter, för att den som felar skall kunna göra denna självrannsakan utan att reagera med rädsla att känna sig förnedrad av sina erkännanden. Det är vad man bör sikta på för bästa utsikterna. Sedan finns det ju hopplösa fall som gått för djupt i att vägra äga problemet, och det är bara att beklaga att man måste distansera sig från dem när inget hjälpt - annars hamnar båda parter i disharmoni med sina liv, och det förtjänar inte den som försökt att ge den andre chansen.

Eftersom jag nog vet vilket exempel du talar om, så kan jag nog säga att det tillhör den senare kategorin där man helt enkelt bör ge upp, och göra klart för sig att det är den andre som äger problemet, för att gå vidare själv. Man kan tycka att saker är lite sorgliga för den andra, utan att känna skuld och skam - som hur mkt man än känner av skuld ändå inte kan hjälpa den oemottaglige.

Men det jag menade mer generellt, och gäller för folk med tillräcklig emotionellt samvete, är att båda parter tjänar på att lätta på skuldkänslan - att många "klander-krig" ofta går för långt, så den konstruktiva vägen ur problemet blir längre, smärtsammare och svårare.

Kommentera här: