Att inse sitt eget värde
Många med mig har säkert blivit rejält sårade i relationer och sett den man stått nära och trott på förvandlas till främlingen nummer ett. Och ju större idealisering man skapat kring partnern under tiden man varit tillsammans, desto hårdare slår det när relationen tar slut. I värsta fall så pass mycket att man inte ser vad riktig kärlek verkligen handlar om. Två personer som vill varandra väl i alla lägen.
Det borde ju vara självklart. Ändå kan vi till och med kämpa för att vinna tillbaka den andra hellre än att vara i den bitande ensamhetskylan. Någon slags fixering och romantisering av relationen, hur illa den än varit. Mänskligt men ändå så oerhört dumt och så långt ifrån kärlek man kan komma.
De snart två åren jag levt ensam har jag lärt mig att man aldrig ska förhandla bort mig själv. Det är skillnad på att anpassa sig och att anpassa sönder det egna jaget.
Att "försöka" ska inte innebära att man blir grå, orkeslös och dränerad på energi. Nej, i en parrelation ska man var två som ser, lyssnar och vill väl, bortom det egna egot. Plus kanske det viktigaste av allt, är öppna för en bra kommunikation. Jag tror det är nödvändigt för att man ska kunna vara skönt avslappnade tillsammans. Kärlek ska heller inte byggas på rädsla och där man mer eller mindre ska övertyga den andra att välja en.
skriven
Så himla sant men så lätt man kan sälja ut sig i önskan om kärlek ska försöka tänka på dina ord och meditera på dem ikväll.... kram! ❤