Bumsanrina

Jag vet många som tycker att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till människor som genomgår en svår kris och/eller har förlorat någon nära anhörig eller vän. Och visst är det så! Det svåraste är när den drabbade själv inte är öppen med sin sorg vilket kan göra att omgivningen undviker personen på grund av osäkerhet. Det gör ju i sin tur att den drabbade ställs ännu mer ensam.

Den som bär på sorg kan också ha svårt att visa tacksamhet över andras omsorg eftersom all energi går åt till att hantera alla starka känslor som är i omlopp och den drabbade kan till och med verka avvisande. Men jag vågar nästan påstå att hur det än ser ut så uppskattas det ändå att man finns där.

Enligt min mening räcker det med i handling visa att man känner med personen och kanske fråga om det är något man kan göra eller hjälpa till med. Att bara sköta vardagssysslor kan vara det som upplevs som mest betungande för den utsatta. Man kan ju t ex gå och handla åt vederbörande eller hjälpa till med andra praktiska saker i hemmet eller bara finnas där som sällskap. En kram kan det också vara skönt att få. Jag tror faktisk mer på handling än ord i detta fallet.

 Hur man själv reagerar på en till exempel ett dödsfall, tror jag beror mycket på hur relationen sett ut. Det finns nog lika många sätt att sörja som det finns människor och det finns inget rätt eller fel.