NÄR ETT NEJ ÄNDÅ BLIR ETT JA
Om du är en person som är tillmötesgående och hjälpsam är det troligt att du alltid säger "ja" när någon ber dig om hjälp. Det ligger nästan lagrat som en impuls när du får en förfrågan. En orsak kan ju vara att att du inte vill möta den andres besvikelse om du säger "nej". En oro över att du sårar och att personen känner sig avvisad. Visst finns risken att någon känner så, men det är samtidigt högst troligt att han eller hon både överlever och tar sig igenom det utan några större besvär.
Har jag skämt bort folk i min omgivning med att alltid ge ett snabbt svar när jag blir tillfrågad något? Och visst känner man sig lite uppskattad och behövd när någon ber om ens hjälp eller vill ha med en på saker? Men faktum är, att när man svarar "ja" fastän man inte vill, tillgodoser man andras intressen istället för att ta till vara på sina egna.
För det flesta är ett avslag ingen stor sak, de tar det inte personligt. Men det finns lika många som gör det och som inte kan skilja på sak och person. De tror att det har något med deras värde som människa att göra. I själva verket beror det ju nästan alltid på helt andra saker. När du säger ”nej” på ett tydligt och respektfullt sätt, kommer du att märka att detta är det mest empatiska du kan göra. Både för dig själv och andra.
Som högkänslig i kombination med att vilja vara till lags, har jag många gånger vaknat upp i ett bakrus och haft ångest över hur jag ska hinna med allt jag lovat. Jag försöker nu lära mig att be att få återkomma innan jag svarar "ja". Att få känna på saken. Det för att säkerställa att jag har tid och ork för åtagandet, kalaset eller vad det nu kan vara. För när jag väl sagt "ja" känner jag att jag måste genomföra det oavsett hur min status är den dagen. Priset blir då alldeles för högt då det suger massor av energi och det kan ta lång tid innan jag hämtar upp det igen. Ibland orkar jag ingenting på flera dagar. Förstår att detta är svårt att sätta sig in i för en icke högkänslig person. Men faktum kvarstår. Oavsett, så är jag glad om jag respekteras för att jag fungerar så här, att det inte är personligt mot någon.
I början är det sjukt svårt att sätta sig själv först. Den "träningsvärk" som man upplever då man säger ”nej” tar sig uttryck i oro och skuldkänslor. Man oroar sig för att man sårat någon eller gått miste om en möjlighet. Även denna träningsvärk släpper med hjälp av ytterligare träning 🙂
