Att ställa krav på andra som man själv inte kan leva upp till
I alla relationer som vi går in i har vi förväntningar på den andra personen. Det gäller i såväl kärleksrelationen som i vänskaps- familje- eller jobbrelationer. Men nu kommer den stora frågan;
Är det så smart att ställa krav som vi själva inte kan leva upp till? Hur väl är vi medvetna om alla krav vi ställer på vår omgivning? Och hur står det till med självinsikten på vägen dit?
Jag menar inte att vi aldrig ska ställa krav. Det behövs absolut, men inom rimliga gränser. Och vissa av oss är rent ut sagt urkassa på det och trampar såväl på oss själva som att vi låter andra trampa på oss.
Det man då måste göra är att mentalisera, dvs se på sig själv utifrån ett tag. Begär jag mer av andra än av mig själv? Du kan inte begära att människor ska ställa upp på dig och dina villkor i alla möjliga sammanhang innan du ställt dig frågan; Hade jag kunna göra samma sak för den här personen? Är svaret NEJ så är saken solklar! Inte sant?
Sen kan man såklart ha överenskommelser. Gör du detta så kan jag göra detta. Det handlar om balans! Men det är en helt annan sak om du frågar mig.
Vi är eller har nog alla varit i någon slags relation där man ställt upp och ställt upp. När man sedan själv bett om en tjänst så kommer det alltid sju tusen ursäkter från den andra för att man inte kan. Där man alltid tycker sig ha giltiga skäl att inte kunna ställa upp. Ofta skäl som inte ens håller!
Dessa personer blir dessutom riktigt upprörda och irriterade när man slutar vara tillgänglig och inte längre går med på deras "envägsvillkor".
Jag anser själv att jag är en person som ger mycket och det är jag stolt över. Men att ge mycket och få lite tillbaka är uttröttande, och även om kunskapens gåva i utbyte mot ingenting är något vackert så bör du även kunna få ta emot utan behöva be om det. Inte sant?
