Bumsanrina

Jag har genom att följa trådar i olika grupper och även i samtal med människor förstått att många anser att deras vuxna barn ska ställa upp, hälsa på, alltid finnas tillgängliga med mera. Att det inte är "mer än rätt för allt de gjort för sina barn under uppväxten" och att det mer eller mindre står i tacksamhetsskuld. 

 

Om jag håller med? Nej verkligen inte! Tvärtom har jag som mamma ingen rätt att kräva någon som helst plats i min dotters liv. Hon är inte skyldig mig någonting och ska absolut inte på något sätt behöva ha dåligt samvete för mig eller mitt liv. Hur det än ser ut nu eller kommer att se ut i framtiden.

 

En förälders uppgift är i första hand att ge sina barn bra verktyg och värderingar att lösa det praktiska och emotionella hinder som kan komma att korsa deras väg i livet. Numera ser jag mig snarare som en vän i livet, någon som traskar med på vägen och håller handen om det behövs. Om om min hjälp och sällskap önskas!

 

När min dotter nu är vuxen så känner jag och litar på att hon är vettig nog att ta egna beslut och göra kloka val. Hon är ju självklart den personen som vet bäst vad just hon mår bra av. Vem är jag att ifrågasätta det? Jag har ju inte full insyn i hennes liv.

 

Självklart vill jag träffa min dotter och barnbarn så mycket som möjligt men det ska vara för att de väljer att göra det och för att de vill. Inte för att de känner det kravet på sig. På vilket sätt skulle det göra mig lycklig att veta att de umgås med mig för att de känner att de måste? Tror tvärtom att det kan ge motsatt effekt om ett vuxet barn känner den pressen. Att de snarare av den anledningen inte vill. Och det kan ju finnas tusen orsaker till varför man inte väljer att träffa sina föräldrar så ofta. Det kan vara av den enkla anledningen att man har fullt upp med livet och med allt vad det innebär. Vi har inte mer än 24 timmar per dygn och alla måste vi prioritera för att få vardagen att gå ihop. Ingenting personligt med andra ord. 

 

Over and out!